Egentligen har jag inte skrivit så mycket om vad jag tyckte om konfa lägret så det ska jag göra nu. Inte för att ni ska läsa detta utan jag vill ha detta att se tillbaks på senare. 

Från början var jag jätteskäptiskt till lägret jag tyckte att tre veckor var sjukt länge och jag tänkte att jag kommer ändå inte lära känna någon så bra där, jag kommer väl mest hänga ihop med Annie och vi kan ju va när som helst och var som helst! Men såhär blev det inte... På vägen dit satt jag och sa "jag vet att tre veckor är länge, men jag kan inte fatta hur länge, jag kommer nog inte fatta hur länge det e förrens efter lägret". Det var inte alls länge kan jag tala om. Det gick så himla fort, alltihopa! Jag trodde att jag skulle tycka att det var jättelänge nu efter men jag tycker tvärt om, kan jag inte få åka tillbaks bara i några dagar! Det var precis vad mina föreldrar sa till mig innan lägret, men jag trodde inte på dom... Men vad rätt dom hade! Visst fanns det dryga tillfällen (typ lektionerna) men det mesta var kul, och jag lärde känna helt underbara människor. Tänk om jag inte hade åkt dit, då hade jag aldrig lärt känna dom.. Jag har fått sjukt många underbara minnen och vänner som jag aldrig kommer glömma. Vi var ett jättehärligt gäng. Det känndes som en enda stor familj när vi var där. Vi tog hand om varandra. Där var jobbiga stunder och roliga stunder. Jag kommer aldrig glömma detta lägret. Medans jag fortfarande var där trodde jag att jag ville hem, hem till min säng, hem till min dator, hem till min dusch! Men så var det inte för när jag kom hem så känndes det inte skönt, eller jo det gjorde det väl lite, men inte så som jag trodde det skulle kännas, det känndes mest bara tomt... Oj, vad jag sakar alla därifrån, alla var olika o alla hade sin plats. Jag hoppas att vi aldrig ska glömma varandra och att vi ska kunna träffas även efter återträffen! 

När vi stod där i backen efter konfirmationsgudstjänsten och skulle säga hejdå till alla... asså jag kan inte beskriva kännslan, vi gjorde kramringen, jag grät lite smått medans jag kramade alla, sen kom jag till att jag skulle krama Linnéa (det var henne jag umgicks mest med och vi blev väldigt bra kompisar.) jag vet inte vad som hände, men hon bara kollade på mig o började storgråta och jag gjorde samma sak, för detta var slutet, vi hade bott tillsammans i tre veckor o nu var dom veckorna slut, jag kunde inte säga hejdå till henne... vi gick ner o tog av oss kåporna efter det kramade jag henne igen, men jag kunde inte få fram något ord, jag kunde inte ens säga hejdå.... vi bara gick på vars ett håll.... jag visste att vi skulle träffas igen men inte så, inte på det sättet, vi hade lixom levt tillsammans i tre veckor, jag gick alltid in på hennes rum på morgonen så hade vi följe till morgonbönen och så kom hon ibland in o sov i vårt rum, och vi hade haft så himla roligt, och jag vet nu att detta är inte bara slutet utan också början på något nytt, vi kommer träffas, vi ska träffas.. nu till helgen!